Som jag känt på mig då, det finns krafter som inte vill att deras resultat ska mätas:
Skolöverstyrelsens sista Generaldirektör Erland Ringborg och Skolverkets första Generaldirektör Ulf P Lundgren stod för tänket av innehållet i Lpo 94. Så långt var allt frid och fröjd, en ny skolreform hade tagits fram, men nu skulle Lpo 94 också genomföras ute i skolorna. Men vad hände? Ingenting! Jag började på Jordbromalmsskolan år 2000 som SO- och svensklärare. Mina kollegor berättade för mig att vid införandet av Lpo 94 hade de fått en VHS där Ulf P Lundgren berätta om reformen. Alltså den gigantiska reformen, ett paradigmskifte, där lärarna behövde ändra sitt tänkande helt och hållet, fick i fortbildningsinsats en videokassett. Att gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg, det vill säga att lämna normalfördelningskurvan och utgå från kunskapsstandarder. Att gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning fick en fortbildningsinsats som inte ens kan kallas fortbildning. Lärarkåren lämnades i sticket. Men värre skulle det bli! Tjänstemännens kvarnar skulle mala sönder reformen och det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) skulle systematiskt motverka att Lpo 94 infördes fullt ut.
Varför motverkade PIE Lpo 94? Målstyrning, resultatuppföljning och tydliga kunskapskrav var något som PIE inte gillade. Fattade riksdagsbeslut förvandlades till något annat. Betyg var inte bra, resultat var inte bra och undervisning skulle man inte ägna sig åt, i den moderna skolan skulle eleverna själva söka kunskap. Skolverkets generaldirektör Ulf P Lundgren struntade i att ge lärarna en ordentlig fortbildning och när superproggaren Mats Ekholm avlöste Lundgren som generaldirektör för Skolverket var det ett fatalt misstag av regeringen. Han lät sin adept Hans-Åke Scherp åka land och rike runt och föreläsa i Skolverkets namn. Men pratade de om Lpo 94? Nop! De fortbildningspengar som varit öronmärkta vid införandet av Lpo 94 – alltså när den största förändringen i svensk skola sedan folkskolan infördes 1842 – låg kvar i kassan när Riksdagens revisorer granskade Skolverket år 2001, se blogginlägg 4.
Det skulle vara mkt intressant att få höra de anklagades syn på saken, men det lär vi väl få titta i stjärnorna efter.
Det är ju så man baxnar!:
Ändå är det absolut värsta för svensk skola (delad förstaplats) inte grova vinster hos enskilda friskolor eller friskolekoncerner, utan det tjänstemannavälde som råder och som ingen av våra skolministrar inte rått på. Jag pratar primärt om Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling. Det har gått sin egen väg och aldrig har skol- eller utbildningsministern fått dem att helt utföra det uppdrag som regering och riksdag bestämt. De får göra som de vill och när tjänstemannaväldets kvarnar malt klart har fattade riksdagsbeslut omvandlats till något helt annat. Ta till exempel när Thomas Östros lade ner Skolverket och inte gav Mats Ekholm förnyat förtroende, utan omplacerade Ekholm på Myndigheten för Skolutveckling – alltså han fick sparken. Regeringen gjorde en tydlig markering. Uppstarten av ett nytt Skolverk, med ny generaldirektör tycker jag borde vara en signal om skärpning. Men icke! Läs mer om detta i blogginlägg 4.
Det absolut värsta för svensk skola (delad första plats) är hur det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) fått styra och ställa helt utan konsekvenser. Genom att byta fokus och se till att aldrig diskutera resultat och resultatuppföljning, utan istället metodik har PIE runt om i landet sett till att fokusera på ”ickefrågor”, se blogginlägg 6.
Det är ingen liten dagsedel vi får läsa här:
Tänk er själva om t.ex. Volvo skulle leverera bilar där 20% av dem skulle vara defekta på något sätt – vad skulle hända? Alltså att 25% av pojkarna lämnar grundskolan utan att läsa tillräckligt bra och att 20% av eleverna inte har fullständiga betyg inför gymnasiet. Nu kan man tycka att det är de enskilda lärarna och skolorna som har uppdraget ska leverera, men så enkelt är det inte. Visst har lärare och skolor skyldigheter, men i det stora system som skolan är blir skolan helt bortkollrad. PIE fokuserar på det fria skolvalet och friskolereformen som huvudanledning till att skolan har blivit dels segregerad och med det att resultaten har sjunkit. Givetvis anser jag att detta har bidragit, den ökade segregationen som blivit resultat av det fria skolvalet har inte varit bra för vissa skolor (bland annat Jordbromalmsskolan), men den största förlusten i både pengar och humankapital är drygt 20 år av obstruerande från PIE och tjänstemän.
Man behöver inte vara Einstein, eller ens den ekonom som fanns med i Utbildningsradios TV-serie ”Världens bästa skitskola”, för att räkna ut att elever som misslyckas är en oerhört stor kostnad för samhället. Detta är en betydligt större kostnad i miljarder för skattebetalarna än de vinster som friskolorna gör. Detta är ett betydligt större resursslöseri och har lett till att tusentals elever inte lärt sig det de ska. För att inte tala om det mänskliga lidande som det innebär att känna sig ”dum i huvudet”.
Men det här pratar inte PIE om. Istället för att diskutera resultat och lägga energi på att se till hur man ska förbättra resultaten, pratar man om något annat. Fokusförflyttning!